Ja, vi står alltså ute på en gräsmatta med vår chefs bil och kommer inte loss, medans snöflingorna faller snabbare och snabbare. Taskigt läge. Sucks to be us, som en viss Magnus skulle uttryckt det. När vi kommer tillbaka till bilen ser jag till min stora glädje att det står en kille och skottar en lite bit bort. Jag springer fram till honom och förklarar att det är vår bil som står där och frågar om jag kan låna skyffeln. Han stirrar på mig som om jag var ett ufo, men ger mig lydigt skyffeln. Sedan brister han ut i skratt. Hmm, det hade jag med gjort om jag var han. Det visar sig att killen jobbar på glasscafeet som vi så prydligt parkerat utanför. Han springer in och hämtar sin enda kund, för att visa vad två svenska tjejer har ställt till med. Jag för min del står och skottar för glatta livet och hade förmodligen inte brytt mig om det stod hundra pers. där och tittade roat. Mitt enda mål var att skotta fram bilen. Helst innan Camilla och Wollie kom. Kunden, en äldre man, lyckas efter en stunds svårigheter att göra sig förstådd, att erbjuda sig att putta på bilen. Nu när jag skottat trodde han det skulle gå. Katta får sätta sig i bilen och gasa medans jag, killen och gubben puttar på. Och det fungerar!!!! Jag blev så lycklig att jag kramade killen. När vi väl fått parkerat bilen på en riktig P-plats, vilket jag fick göra då Katta inte ville köra en meter till, bjöd glasskillen in oss på gratis kaffe. Vi var ju illa tvugna att följa med,fast vi helst av allt bara ville hem, med tanke på att de precis hjälpt oss ur en riktig mardröm. Innan kaffet var vi dock tvugna att springa ännu ett varv runt byggnaden, då vi såg Wollies bil köra in på den RIKTIGA Nettoparkeringen. Men när vi pulsat dit var dom borta, så det var bara att rusa tillbaka till bilen innan de trodde att vi gått upp i rök. Jag var så rädd att  de skulle vara fly förbannade och sparka oss på direkten, men när Camilla såg hjulspåren och vi berättade allt grät hon av skratt. Puhh. Att vi skulle bli till allmänt åtlöje de närmsta månaderna störde mig inte ett dyft, det bjuder jag på. Jag var bara såå lycklig att vi kom loss, och det innan de kom t om, att bilen var hel och att de inte var arga på oss. När de åkt var det bara att gå in och dricka det förfärliga kaffet killen bjöd på. Gubben (kunden) satt med och vi pratade bäst det gick. De ville bjuda på både glass och äpplekaka och sprit, men vi kände att där gick gränsen. Vi lovade dock att komma tillbaka, när snön försvunnit;) och äta glass. Tror killen blev rätt glad över lite sällskap, särskilt av tjejer, han hade kanske inte så fördelaktigt utseende så det hör nog inte till vanligheterna...

En flaska champagne stack dom i handen på oss innan vi gick också, vilket vi absolut inte ville ha, men konstaterade att det skulle bli jobbigare om vi inte tog den än om vi gjorde det. Det kändes ju dock som om det borde varit vi som bjöd dem på något. Vi får fundera ut något lämpligt att ta med nästa gång vi hälsar på. Om någon har något förslag så skriv gärna!

Ja, det var det äventyret. Väl hemma pratade vi igen med Wollie och Camilla, som igen skrattade tills tårarna rann. Wollie sa att de haft knäppa galna svenska tjejer här förut, men ingen har gjort något sånt här. Ooops! Ja detta kommer vi få höra ett tag, men som sagt, det bjuder vi på=D

Nästa gång ska vi dock säga att vi är från Danmark;);)